Commodore 128 lanserades på Las Vegas Consumer Electronic Show 1985. Den presenterades då som en konkurrent till IBM PCjr och Apple IIc (den klassiska reklamen löd "Bad news for IBM and Apple"). Commodore 128 var efterföljaren till Commodore 64 och det var också den sista och mest avancerade 8-bitars-dator som Commodore sålde. Det fanns också en modell kallad Commodore 128D som hade inbyggd diskettstation vilket den vanliga C128:an inte hade.
Det kan bl.a. nämnas att Commodore 128 hade en avsevärt förbättrad BASIC (version 7.0) i ROM jämfört med Commodore 64 BASIC (version 2.0). Commodore 128 hade dessutom 128 kB RAM-minne (därav namnet) medan Commodore 64 bara hade 64 kB. Förutom ett 40-kolumnersläge (vilket också Commodore 64 hade) hade Commodore 128 även ett 80-kolumnersläge. 80-kolumnersläget gick dock inte att visa på en vanlig TV utan en monitor som klarade av s.k. RGBI-signaler krävdes. Dessutom var de grafiska möjligheterna i 80-kolumnersläget begränsade jämfört med de som fanns i 40-kolumnersläget (även om den maximala horisontella upplösningen var dubbelt så hög i 80-kolumnersläget). Klockfrekvensen var liksom i Commodore 64 normalt 1 MHz men i 80-kolumnersläget gick det även att köra på 2 MHz. Det fanns också inbyggd maskinkodsmonitor, utökat tangentbord och betydligt snabbare laddning från samt sparande till diskett om man hade en diskettstation som stödde s.k. burst mode (t.ex. Commodore 1571 eller 1581).
Commodore 128 hade ett Commodore 64-läge i vilket datorn var helt mjukvarukompatibel med Commodore 64 och också kunde använda de flesta hårdvarutillbehör.
Förutom C128- och C64-lägena så fanns det även ett tredje läge som körde operativsystemet CP/M (föregångaren till MS-DOS) och som använde en Zilog Z80-processor (en väldigt populär processor som bl.a. användes i Ericssons mobiltelefoner ända fram till ca 1997). Denna processor var snabbare än den processor som användes i C64- och C128-lägena. CP/M-läget gjorde att man kunde köra en hel del program för CP/M som inte var skrivna för C128:an specifikt utan som fungerade på flera olika datorer. CP/M-läget var egentligen bara användbart i datorns 80-kolumersläge men gick även att köra i 40-kolumnersläge. Praktiskt taget ingen Commodore 128-ägare använde CP/M-läget. CP/M var ganska omodernt redan när Commodore 128 kom ut. Dessutom hade Commodore 128 väldigt bra grafik och ljud både i Commodore 64- och i Commodore 128-läge vilket gjorde datorn perfekt för att spela datorspel. Att i det läget använda de tråkiga textbaserade kontorsprogram som redan fanns för CP/M var säkert inte något som tilltalade de som köpte en Commodore 128.
Sammanfattningsvis var Commodore 128 tre olika datorer i en (Commodore 128, Commodore 64 och en CP/M-kompatibel dator).
Tyvärr satsade inte datorspelstillverkarna på Commodore 128. De fortsatte att utveckla spel för Commodore 64 istället. En orsak var att Commodore 128 inte var så mycket bättre än Commodore 64 att det var värt att satsa på Commodore 128. En annan orsak var att Commodore 128 hade ett inbyggt Commodore 64-läge vilket gjorde att om man utvecklade datorspel för Commodore 64 så kunde både Commodore 64- och Commodore 128-ägare spela dessa spel. Därför utvecklades det tusentals spel för Commodore 64 men bara några tiotal (varav många var äventyrsspel från Infocom) för Commodore 128. På grund av detta använde de flesta Commodore 128-ägarna nästan bara Commodore 64-läget. En del använde dock Commodore 128-läget för att skriva BASIC-program (som sagt hade ju Commodore 128 en mycket bättre BASIC än Commodore 64). Commodore 64 fortsatte att sälja mycket bättre än Commodore 128 så Commodore 128 blev aldrig någon ersättare till Commodore 64. Totalt sett såldes åtminstone 14 miljoner Commodore 64:or medan det såldes ca 4 miljoner Commodore 128:or.
Under åren 1990-1991 arbetade Commodore med en ny efterföljare till Commodore 64. Denna efterföljare kallades till att börja med Commodore 64 DX men bytte senare namn till Commodore 65. Detta var den sista och mest avancerade 8-bitars-dator som Commodore utvecklade. Dock lades projektet ner 1991 innan utvecklingen var klar. Det är inte helt klart varför projektet lades ner men vid denna tid hade Commodore Amiga uppnått stor framgång och en möjlig orsak till att projektet lades ner kan vara att Commodore inte ville att Commodore 65 skulle konkurrera med Amigan. Innan projektet lades ner hann det dock tillverkas ett antal prototyper som såldes ut efter att Commodore gick i konkurs 1994. Det är inte klart hur många prototyper det finns men det högsta kända serienumret är 205. Dessutom finns det ett okänt antal prototyper som saknar serienummer.
Det kan bl.a. nämnas att Commodore 65 hade en avsevärt förbättrad BASIC (version 10.0) i ROM jämfört med Commodore 64 BASIC (version 2.0). Commodore 65 hade dessutom 128 kB RAM-minne (kunde expanderas till 8 MB) jämfört med Commodore 64 som hade 64 kB RAM-minne (ej expanderbart). Grafikchipet i Commodore 65 kallades VIC III och innehöll kraftigt utökade grafikmoder (högre upplösning och fler färger) jämfört med VIC II som satt i Commodore 64. Grafiken var i klass med Amigans grafik. Commodore 65 innehöll två SID-chip (ljudchip) jämfört med ett i Commodore 64. Detta gjorde att man kunde få stereoljud i Commodore 65. Huvudprocessorn var en modifierad variant av 6510 (6510 var den processor som satt i Commodore 64) med många nya opkoder. Klockfrekvensen var 3,54 MHz (Commodore 64 hade en klockfrekvens på 1 MHz). Commodore 65 hade förutom 6510-processorn en DMA/Blitter-processor som kunde programmeras med en lista av instruktioner för att kopiera minnesblock (liksom i Amiga). Det fanns även en inbyggd 3,5-tums diskettstation i Commodore 65.
Commodore 65 hade liksom Commodore 128 ett Commodore 64-läge men kompatibiliteten med Commodore 64 i detta läge var ganska dålig. Detta beror på att Commodore 128 praktiskt taget hade en Commodore 64 inuti sig medan Commodore 65 emulerade en Commodore 64 med bibehållande av de avancerade funktioner som fanns i Commodore 65.
